Nu i helgen jobbar jag. Man bygger ju om hela sjukhuset och vårt hus är först på tur vilket innebär att halva avdelningen är stängd. Alltså halva avdelningen rumsligt sett, har bara fått dra ner med två patientplatser. Och en av salarna fungerar som en genomfart för att komma till den enda toaletten och till det nya personalrummet. På den salen jobbar jag och jag blev helt sönderstressad igår kväll. Jag blir tokig av att bara ha en kollega nära till hands utan större möjligheter att ta sig från salen, ska man hämta nåt akut och den kollegan är borta går det liksom inte att ropa på nån heller för salen ligger långt bort från de andra salarna och korridoren är avstängd. Och när man vänder sig om går man konstant in i byggplast och tejp. Igår fick vi en patient som blockvänds och ligger i sträck och det var helt omöjligt att få folk som kan hjälpa oss med vändningar för vi har fler patienter som blockvänds. Det är relativt sällan som jag blir jättestressad och när jag blir det beror det oftast på att jag känner mig hjälplös. 

Ante som leker auktionsutropare.