Den behagliga och underbara utsikten från datorn mot ena patientplatsen på sal 4. Byggpapp upptejpad med gaffa.

Närå det är inget skämt. Såhär jobbar jag nuförtiden. I tisdags hamnade jag återigen på sal 4 efter en dags ledighet. En patient får en sjujäkla saturationsdipp. Det började lite smålugnt för att sen bli liten sämre, gjorde en snabb liten lungrekrytering för att sedan ringa ett tvåsekunders samtal till narkosläkaren "kom hit, saturationsproblem". Eftersom jag inte kan se patienten (se bild ovan) när jag ringer fick jag en chock när patienten dessa två sekunder senare hade en jättelåg saturation. Alltså jättelåg. Börjar handventilera. Narkosläkaren kommer. Jag kastar mig på akutlarmet som inte plingar till som det alltid brukar göra. Jag minns då helgens arbete då jag heller inte kunde ringa på förstärkning och jag tror i en lång stund att akutlarmet inte fungerar och får en sån jädra panik. Alltså en kräkas-panik. "Ingen kommer att höra oss här inne" hinner jag tänka. Men jag gör nåt slags försök att ropa på nån "hjälp" skriker jag som en tok. Min panik smittar av sig på åskan och läkaren och när våra kollegor kommer inrusande är vi så stressade att vi inte ens kan prata, på riktigt alltså. Vi lyckas på nåt sätt stamma fram nåt om blodgas och våra kollegors ansikten är som stenar, dom fattar ingenting för vi är så chockade. "Vi trodde inte att larmet funkade" fick jag fram till slut när patienten fått en hyfsad saturation. "Haha va? Jo det gör det visst" småskrattade våra kollegor. "Men det plingade ju inte här inne!" svarade jag förtvivlat.  

Tack och lov har jag fått jobba på en helt annan sal idag.