Idag gjorde vi en spännande grej: vi åkte på turridning. Jag, som är lite rädd för hästar, har letat efter turer i nån månad för jag tänker att det kunde vara nåt för mig. Har hört om så många som blivit hästfrälsta på sena dar. Att få komma ut i naturen på ett annorlunda sätt. Så på nyår frågade Annelie om vi var sugna för att hennes vän ordnade en sån tur just idag. Niklas är ju en hästpojke så han ville gärna med. 

När vi kom dit fick vi gå in i ett varsitt bås och borsta hästarna. Det var skitläskigt för en sån rädd människa som mig. Sen fick vi hjälpa till att sadla hästen. Och ta med hästen in i ladan där vi fick en supersnabb instruktion om hur man rider och därefter fick vi rida runt i ladan. 

Grejen var att det var väldigt isigt och halt och jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända om hästen halkade. Desssutom var jag hela tiden så osäker på hur jag skulle hålla tömmen och hur "hårt". Så min häst blängde på mig. Ridläraren red längst fram och jag var nästan längst fram så jag kunde inte fråga. 

Vet ni vad som hände sen? Jo vi fick förbi ett hus där de "plogade" en grund och min häst blev rädd, superrädd och skenade! Jag blev så rädd att den för det första skulle halka så jag skrek och skrek. De andra hästarna blev också oroliga av plogen men resten av ridgänget var mer vana så de klarade det bättre. 

Vi red lite inne i skogen och då var det rätt mysigt, där var det inte halt. På vägen hem blev hästarna också rädda för en katt men inget skenande då. 

Varför ska jag vara så rädd för allt? Men liksom hästar, de går inte att lita på känns det som? Eller kan man det? Jag är beredd att prova det där med hästar en gång till när det är barmark men nån hästfantast blir jag nog inte.