Uppdatering! När jag kom till jobbet fick jag veta att jag skulle få vara ensam på en sal (ensam ssk). Jag tog det som ett skämt. Vilket det var. Typ. För under genomgången och utplaceringen fick jag veta att jag skulle ha en iva-student. Jag brast verkligen och försökte övertyga teamledaren om att det inte kändes bra med student eftersom jag varit borta i över ett år, inte hade jobbat i de nya datasystemen eller kände mig redo överhuvudtaget. Men teamledaren övertalade snarare mig om att jag skulle ta studenten- annars skulle jag vara tvungen att byta till den ensamma salen- så jag tog studenten iallafall. Som tur var så var studenten snäll och ödmjuk. Jag tror jag ursäktade mig och mina datakunskaper typ 100 ggr. Förutom detta så ville cheferna tacka av mig, fick ett litet tal och fika för att sedan skynda mig ut och fortsätta läsa på patienterna och fixa inloggning till ett av systemen. Själva patientarbetet i sig gick okej och även studenthandledningen. Men sen var det det här med patienterna, vi hade flera barn på avdelningen varav ett i Stellans ålder som var riktigt dålig och illa ute. Det tog mig hårt och jag hade en ångestklump hela kvällen. Det kommer faktiskt bli skönt att slippa just det; dödssjuka barn, döende föräldrar och överhuvudtaget människor i stor sorg och chock. Det enda positiva med att jobba med sånt är att man blir ödmjuk för sitt egna liv.