Nu har jag börjat jobba. På infektion och jag har gått två pass med en undersköterska. Det har gått bra, själva patientarbetet kan jag ju sedan tidigare så där har det inte varit några större överraskningar. Min uppgift är att se hur rutinerna är/funkar och även se hur själva personalen jobbar. Jag har verkligen blivit väl emottagen och alla verkar vara väldigt duktiga men också väldigt nya (de två sskor som varit i mitt vårdlag hade bara jobba knappt tre månader som ssk på 30F). Jag kan redan nu se vad som kommer behövas arbetas med och vad som fungerar bra. 

Och eftersom jag inte har några bilder därifrån så bjuder jag er på en bild från evolutionsmuseet som vi var på i söndags

 

Så kom den: den nya vagnen

Den verkar faktiskt riktigt bra. Det enda minuset är att den bara har broms på en sida. Annars bara fördelar.

Idag har vi varit och badat med det här gänget:

Det är så roligt med Stellan just nu. Han pekar och pratar (obegripligt prat) och förstår så mycket. Och så är han så gosig. Och busig då förstås. 

Helgen har varit lugn och skön, ett snabbt besök på Biotopia och en sväng ut till Röbo med Stalands. Kusinerna var här och åt middag på lördagskvällen. 

Igår var jag på Wik med infektionskliniken. Jag var rätt nervös men som tur var så var en gammal kollega, Marie, där plus alla läkare som jag tycker så mycket om. Jag kände mig verkligen välkommen. Jag önskar att jag hade fått träffa enbart 30F:are först för jag hade ingen aning om vilka som tillhör avdelningen eftersom även infektionsmottagningen var där. En del personal kom fram och hälsa men jag kände mig lite otrevlig mot de som jag inte hälsade på. Nästa vecka går jag intro och får gå med både usk och ssk. Ska bli jättekul att se hur man jobbar nuförtiden. 

Idag fick vi en akuttid till Stellan, kom hem med ett par inhalatorer. Nu jäklar ska hostan väck! 

Idag fyller Stellan ett år! Jag vaknade i natt vid fyra och tänkte hur jag låg och pressade just vid fyratiden. Det var typ då hans hjärtljud gick ner (vilket berodde på att navelsträngen var virad runt halsen) varje gång jag krystade. Då gick larmet och det kom in en massa  folk och eftersom läkarna var insatta i Aurora-anteckningar så fick jag Bricanyl och vila innan man satte igång värkstumulerande dropp. Men att larmet gick och att Stellan mådde dåligt förstod jag inte riktigt för jag var så hög på lustgas. Den känslan: lustgasen. Den fräna lukten och känslan... men ett par timmar senare kom han, den lille rackarn. 

I väntan på taxi efter att vattnet gått första ggr

Eftersom Niklas är borta är han inte direkt firad förutom ett Ja må han leva i badkaret. Vi bakade tekakor och gjorde en blomkålssoppa tillsammans OCH lyssnade på julmusik. Och så kom första snön på hans dag! Plus att vi träffade en annan pojke som fyllde ett år idag på öppna förskolan, det framkom av en slump och det kändes så häftigt. Lille Folke och Stellan, den sistnämnde fyra timmar äldre. 

Nu börjar min föräldraledighet ta slut. Nästa vecka åker jag på en klinikdag på Wiks slott och veckan efter det går jag introduktion innan julledigheten. Det här året har gått så himla fort och jag skulle inte ha nåt emot att vara hemma ett år till. Tur ändå att jag ser fram emot det nya jobbet. Nu ska jag liksom bara jobba livet ut tills pensioneringen. 

Så kan nån säga nåt hoppfullt kring själva grejen att komma ut till ekorrhjulet? 

Idag har vi firat Stellan som fyller ett år på tisdag. Lilla älskade unge! 

Imorgon åker Niklas till Göteborg på konferens. Och är borta i tre dagar. 

Stellan och hans hosta är en mycket långt följetång. Jag undrar inte om hans förkylningar började i samband med flytten hit i augusti. Sen dess har han varit förkyld och DEN GÅR ALDRIG ÖVER. Tack vare en läkare i våras eller vilken gång i ordningen vi besökte doktor pga Stellans åkommor, har vi Ventoline hemma. Och det har vi kört med i snart en månad, 2-3 gånger per dygn. Men hostan blir liksom inte bättre trots honung (ordinerat av barnläkaren) och en massa knep. Typ att jag får sitta upp och sova varje natt (gör inte under för min sömn om man säger så). Och så mängder med vätska. Imorgon är det jag som ska få mer hjälp asap. Jag ska själv till läkaren imorgon pga min "huvudbulle", en fettknöl (tror jag)(har rådfrågat en neurokirurg och hon ville klämma den direkt)(tackade nej till det då jag jobbade) som jag vill tömma eftersom den börjar synas.

Igår var vi på BVC och på ettårskontroll med Stellan. Han fick vaccin och så det vanliga med läkarundersökning och vikt-längdmätning. Och så gjorde läkaren en efterkontroll av öronen efter öroninflammationen. Örat med den spräckta trumhinnan hade läkt fint MEN det andra örat så inflammerat ut. Läkaren trodde att eftersom han inte hade några symtom på att ha ont så kunde det vara hans förkylning som påverkar örat. I natt hade han feber igen vilket jag också hoppas bero på vaccinet. Skulle det bli det där med örat igen så kan ni hitta mig på psyk! 

Idag har vi besökt Anna som bor vid Venngarns slott. Så himla fint! Jag kan rekommendera alla jag känner att åka dit och äta sopplunch. Finns massor av djur och en del butiker. 

Vi är precis hemkomna från en ficklampspromenad uppe på galgbacken. Det gör livet så skönt att gå ut och gå efter maten. Dessutom träffade vi en annan ficklampsfamilj som var ute och lyste i mörket. Det är så lustigt- hemma vågar inte Ante gå in i sitt rum om det är släckt men ute i "skogen" vågar han. Vi var ute igår kväll också, med Kusinerna. Då gick vi till en förskola och lyste. Annars har vi varit i Stabby och grillat igen, nästa gång får vi ta Hammarskog. 

Uppdatering! När jag kom till jobbet fick jag veta att jag skulle få vara ensam på en sal (ensam ssk). Jag tog det som ett skämt. Vilket det var. Typ. För under genomgången och utplaceringen fick jag veta att jag skulle ha en iva-student. Jag brast verkligen och försökte övertyga teamledaren om att det inte kändes bra med student eftersom jag varit borta i över ett år, inte hade jobbat i de nya datasystemen eller kände mig redo överhuvudtaget. Men teamledaren övertalade snarare mig om att jag skulle ta studenten- annars skulle jag vara tvungen att byta till den ensamma salen- så jag tog studenten iallafall. Som tur var så var studenten snäll och ödmjuk. Jag tror jag ursäktade mig och mina datakunskaper typ 100 ggr. Förutom detta så ville cheferna tacka av mig, fick ett litet tal och fika för att sedan skynda mig ut och fortsätta läsa på patienterna och fixa inloggning till ett av systemen. Själva patientarbetet i sig gick okej och även studenthandledningen. Men sen var det det här med patienterna, vi hade flera barn på avdelningen varav ett i Stellans ålder som var riktigt dålig och illa ute. Det tog mig hårt och jag hade en ångestklump hela kvällen. Det kommer faktiskt bli skönt att slippa just det; dödssjuka barn, döende föräldrar och överhuvudtaget människor i stor sorg och chock. Det enda positiva med att jobba med sånt är att man blir ödmjuk för sitt egna liv.