Efter att har varit på både barnakuten (där vi blev omdirigerade till närakuten) och vc så mår Stellan bättre. Igår sprack trumhinnan så vi är nu helt säkra på att det var öroninflammation ändå, det har vi trott sen första början egentligen eftersom han har varit så otroligt ledsen. Det här är faktiskt bland det tuffaste jag har varit med om. Att han har haft så ont och inte fått hjälp (första läkaren kollade knappt öronen och ville absolut inte skriva ut antibiotika trots en övertygande anamnes och att han "kanske var röd i örat-svårt att se"). Och att han inte velat äta eller dricka och kissat dåligt och varit så förkyld. De tre första nätterna vaknade han minst en gång i timmen så jag har varit lite av en white walker så att säga. 

Men nu fasen är det över, tack den duktiga läkaren som lyssnade ordentligt, gjorde en noggrann kroppskontroll, tittade noggrant i öronen, tog prover och skrev ut antibiotika. 

Och ikväll har jag tandtrådat och filat naglarna, det var inte igår!