lördag 9 september 2017

Den här veckorna har varit trivsamma, har träffat några av de bästa. 

Jag och Kattis tog tag i saken, att gå på Jane Austen-utställningen på Skokloster. Kattis åkte, tillsammans med bebis, från Stockholm med ett tåg som krånglade till Uppsala och hem till sina föräldrar som sen åkte med oss till Skokloster. Vi var så peppade! Har ju sett Stolthet & fördom minst 50 ggr, kan alla repliker och dessutom kan vi ju också Förnuft & känsla och Emma. Vi gick fort upp till slottet där vi möts av ett gäng turister som bokstavligen knackat på på slottet. Det är stängt! Trots att vi båda två kollat hemsidan samma dag för att dubbelkolla att det är öppet och dessutom hade turistbyrån i Uppsala skickat dit turisterna då de sagt att det var öppet. Besvikelsen var stor men tog dock inte över då vyerna vid slottet vägde upp besvikelsen. Sen åt vi en rätt ok lunch på en MACK (hade ju sett framför oss en lunch på slottscafeet). Sen skulle vi ta oss hem... men turen låg fortfarande inte vid våra fötter. Stellan fick en gråtattack av dess like, till den graden att han till slut hade svårt att andas. Vi stannade till och bytte mamma i baksätet. Men när Edith märkte att sin mamma försvunnit så blev hon gallskriksledsen och so on.


Vi har varit ute i skogen också, två gånger den här veckan. Stellan har suttit i bärmesen och vi har faltislt hittar lite svamp. Ante gillar det inte, han har ju även Mulle med förskolan så han känner att "han är i skogen varje dag". 


lördag 2 september 2017

Ursäkta mina kaka-på kaka-inlägg btw. Måste få bearbeta detta!


Efter att har varit på både barnakuten (där vi blev omdirigerade till närakuten) och vc så mår Stellan bättre. Igår sprack trumhinnan så vi är nu helt säkra på att det var öroninflammation ändå, det har vi trott sen första början egentligen eftersom han har varit så otroligt ledsen. Det här är faktiskt bland det tuffaste jag har varit med om. Att han har haft så ont och inte fått hjälp (första läkaren kollade knappt öronen och ville absolut inte skriva ut antibiotika trots en övertygande anamnes och att han "kanske var röd i örat-svårt att se"). Och att han inte velat äta eller dricka och kissat dåligt och varit så förkyld. De tre första nätterna vaknade han minst en gång i timmen så jag har varit lite av en white walker så att säga. 


Men nu fasen är det över, tack den duktiga läkaren som lyssnade ordentligt, gjorde en noggrann kroppskontroll, tittade noggrant i öronen, tog prover och skrev ut antibiotika. 


Och ikväll har jag tandtrådat och filat naglarna, det var inte igår!