Det här med sömnen alltså. Jag vill inte påstå att jag varit en kvällsmänniska tidigare, inte efter jag fyllt 20 iallafall. Jag har aldrig gillat att ligga och dra mig utan tycker om att gå upp och äta frukost i god tid. Även innan vi fick barn var jag uppe vid sju-halv åtta och åt frukost och satt sen och väntade i timmar på att Niklas skulle vakna så att vi kunde hitta på något. Och hade vi varit ute kvällen innan så vaknade jag alltid innan 06.  Nu när barnen kommit har jag kommit till insikt att min sömn ska prioriteras oavsett vad. Jag kommer gå lägga mig i tid även om vi har gäster, är gäst eller om jag ska gå ut. Det är liksom inte värt att ha sovit dåligt om man ska orka ta hand om barn utan att tappa humöret.

 Tack och lov för att mina närmsta vänner också gillar tidiga kvällar, och att våra förskolekompisfamiljer också förespråkar sammankomster där man träffas 16 och går hem innan 21. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå poängen med att sitta uppe sent på kvällen när man kan sova. Om några år, när barnen är större och inte kräver samma mentala närvaro så kanske jag omvärderar det hela men som det ser ut nu så är det tack och godnatt allra senast 22!