Den här veckan började dramatiskt. Stellan hade hostat till några få ggr under måndagen och då hade han låtit rätt obstruktiv men eftersom det bara hände typ fem ggr så tänkte jag att det räckte att ta upp det på BVC dagen efter, vid femmånaderskontrollen. Men på kvällen vid 22-tiden så vaknar Stellis till och jag går in och ammar, då tyckte jag att hans andning var ansträngd men tänkte att det skulle försvinna om han hostade till en ggr, och han var inte påverkad utan ammade och somnade om. Jag stod kvar och lyssnade på hans andning och bad Niklas komma och lyssna. På bara en kort stund blev andningen mycket sämre och vi tog upp honom i famnen. Jag tänkte tanken på pseudokrupp men då han inte hostade nåt så kunde vi inte höra om han hade den där "skällande" hostan som man hört om. Öppnade balkongdörren och ställde oss där. Andningen blev inte bättre utan bara sämre och efter mycket om och men ringde vi ambulansen som kom och Stellan vi inhalera adrenalin och fick kortison. Ambulanssjuksköterskan var inte heller helt 100% säker på att det var krupp så vi fick åka till önh där läkaren lyssnade och konstaterade att det ändå var just pseudokrupp. Men jösses alltså, vilken stress när barnet blir så andningspåverkad. Och dessutom var vi superosäkra på vart vi skulle ringa. 1177 eller 112? Eller åka in själva eller ta taxi? Det tog oss lång tid att ta modet att ringa ambulansen.  Och sån tur att farfar kunde komma så snabbt för att passa Ante som låg och sov, guld värt! 

 Kvällen innan kruppen debuterade i Forslundska familjen