För övrigt vill jag varmt rekommendera de två senaste avsnitten av Lilla drevet. Och försnacken på Della Monde (sport/arte). Bra poddar! 

Idag har vi hälsat på Kattis som bor hos sina föräldrar i helgen. Precis som förr i tiden- fick mat och trevligt sällskap. 

Stellan är fortfarande förkyld sen kruppen. Det barnet har nog varit mer förkyld än frisk dessa snart sex månader. 

Sökes:

Denna gräsänkliga donna söker sällskap den kommande veckan. Allt från fikadejt till promenaddejt till matdejt. 

Med vänlig hälsning, ett glatt gäng

Idag har vi mätt ut platsen för vårt hus. Tror att detta kommer bli grymt bra alltså. Stellan sov sig genom hela dagen, den friska luften och tystnaden gjorde nog sitt där. Plus en hel gröt-klämmis - not so good för boobsen men sover han såhär bra så -ja tack! 

Vi var nere vid vattnet också. Där skulle barnen (nu tänker jag mest på Ante och hans kusiner men säkert Stellis i framtiden) kunna fördriva en hel dag, trots säsongen just nu inte inbjuder till bad. Niklas fiskade en snabbis. Det var så tyst och lugnt, perfekt efter en fixardag  på förskolan. 

Det går framåt med motoriken här. Stellan har lärt sig att sitta. Eller ja, det hjälper onekligen till att vara lite rund om höften och ha ett par stadiga ben. Det är så skönt att kunna sätta ner honom men nu försöker Niklas drilla honom i att gå. Ånej, det får han icke! Det var sjukt jobbigt att ha en tiomånaders som kunde gå. Dom är som huvudlösa höns som sticker iväg på två sekunder.

 Och idag, efter att vi har tjatat på barnet i över ett halvår på att cykla så gjorde han det. Ante alltså. Jag fick muta med godis, hjälper ALLTID. Han och hans grannpolare Sixten (lika gammal) har kört runt på balanscyklar i en evighet och Ante har dessutom cyklat på cykel med stödhjul så teoretiskt sett tyckte vi föräldrar att det var dags. Men ungarna har vägrat. Tills idag, och då tog det tre varv runt gården och vips så kunde de bägge två cykla. Det är helt sjukt hur fort det går att lära sig när de har använt de där balanscyklarna. 

Ok, vi är inte husägare till 100%. Bara till tanken. Vi ska mäta tomten på söndag och har ett hus som är på rea som vi har kollat på som vi ev beställer samma dag. Men det är himlans kul att hitta inspiration och spekulera hur vi ska göra där ute. Vi funderade ett tag på Atterfallshus men vi insåg att barnen snart kommer att ha kompisar med sig ut och då är det bättre att ha två hus istället. 

Geniet Forslund och sin bitleksak.

Förresten har jag gett upp nu. Nappkampen. Stellan tror bara att jag ger honom världens bästa bitleksak. Har skickat efter ett gulligt gosedjur som vi får tvinga på honom istället. 

Igår var vi på medarbetarsamtal. Jag har varit rätt ärlig med att jag ev inte kommer tillbaka och att jag tycker att det är synd att man inte kan få ordna det så att chefen gör undantag för vissa personer under vissa delar av livet.  

Denna helg har varit rätt mysig, det har spelats en hel del spel och vi har blivit husägare. HUSÄGARE! 

Ett riktigt fetinghus är vad det är:

Vi ska klämma in våra fyra rumpor i en sån här friggebod ute på Kavarö, alltså ställa huset bredvid det hus vi nu oftast sover i. Detta nya projekt har upptagit en stor del av våra hjärnor så därför får ni helgen inbinder istället.

Den här veckan började dramatiskt. Stellan hade hostat till några få ggr under måndagen och då hade han låtit rätt obstruktiv men eftersom det bara hände typ fem ggr så tänkte jag att det räckte att ta upp det på BVC dagen efter, vid femmånaderskontrollen. Men på kvällen vid 22-tiden så vaknar Stellis till och jag går in och ammar, då tyckte jag att hans andning var ansträngd men tänkte att det skulle försvinna om han hostade till en ggr, och han var inte påverkad utan ammade och somnade om. Jag stod kvar och lyssnade på hans andning och bad Niklas komma och lyssna. På bara en kort stund blev andningen mycket sämre och vi tog upp honom i famnen. Jag tänkte tanken på pseudokrupp men då han inte hostade nåt så kunde vi inte höra om han hade den där "skällande" hostan som man hört om. Öppnade balkongdörren och ställde oss där. Andningen blev inte bättre utan bara sämre och efter mycket om och men ringde vi ambulansen som kom och Stellan vi inhalera adrenalin och fick kortison. Ambulanssjuksköterskan var inte heller helt 100% säker på att det var krupp så vi fick åka till önh där läkaren lyssnade och konstaterade att det ändå var just pseudokrupp. Men jösses alltså, vilken stress när barnet blir så andningspåverkad. Och dessutom var vi superosäkra på vart vi skulle ringa. 1177 eller 112? Eller åka in själva eller ta taxi? Det tog oss lång tid att ta modet att ringa ambulansen.  Och sån tur att farfar kunde komma så snabbt för att passa Ante som låg och sov, guld värt! 

 Kvällen innan kruppen debuterade i Forslundska familjen

Idag var vi på Friskis & Svettis, Stellan och jag. Vi provade på barnvakterna, en samling gulliga vakter i 70-årsåldern. Tidigare har jag inte vågat prova det pga infektionsrisken och att han varit så liten men idag kändes det bra. Så jag gick på spinning och när jag återvände kände jag igen en högljudd stämma. Stellan hade varit på bra humör tills sista kvarten men jag förstod att han skulle vara trött. 

Efter-vakt-min. 

Jag vet inte hur jag ska göra för att det där med träning inte ska påverka hans sömn så mycket. Mammaträningen, den där man tar med bebisen, är på en sån tid då han ofta sover. Och barnvakten med. Så vi får väl prova oss fram. Tänkte gå iväg till Fyrishov nån kväll i påsk och nästa ggr vi bokar barnvakt så går jag och gymmar då jag kan komma tillbaka lite tidigare. 

Ps. Förresten beror mitt långa uppehåll på bloggen inte på mig utan att många inlägg blir publicerade.ds

Miljoner år sen jag skrev sist, vi har liksom fått ta igen oss lite efter den där magsjukan. Det har hänt så mycket kul, förutom det braiga vädret. Det har kommit två viktiga töser till världen! Stellans nya polare Thea och Tilde. Och vi har varit på ett par besök i Sthlm. 

Bild från förra veckan då jag lurade Ante att rocka sockorna, nåt han hade vägrat utan mitt knep 

Min lille tjockis som däckat efter ett födelsedagskalas hos sin morbror

I natten till söndags hade jag ångest- big time!  Alltså ända sen Peking 2011 har jag haft problem med att mitt högra öga ibland blir inflammerat men jag har skött det hela själv genom att sluta med linser nån vecka och sen bytt linser. Men sen har det där upprepat sig ... några ggr. Typ en ggr i halvåret. Typish. Har liksom aldrig  googlat riktigt på "rött öga". Tills natten till söndag-"sök akut hjälp så fort som möjligt" stod det där (1177). "Kan bero på hornhinneinflammation som ger ärr och nedsatt syn". 05.30 ringde jag därför 1177 som tyckte att jag kunde gå till närakuten. Vilket jag gjorde, vid 07. Då hade ju ångesten börjat släppa lite (ni vet ju hur mycket man förstorar saker nattetid) men jag ville få det kollat. Eftersom jag hade Stellis med mig väntade vi i hisshallen dit ssk (betalade 150kr för att träffa en ssk...) kom och såg direkt att det inte verkade vara en urakut infektion. Men! Nu ska jag iallafall kolla upp det där hos optikern nästa vecka. 

Den här lilla krabaten har upptäckt sin vackra stämma. Såhär var gårdagens status i ett nötskal; 

... muntert. Not! Alltså det här barnet kan ibland vara omöjlig att behaga. Han:

1. Tar inte napp

2. Ammar enbart när han är hungrig

3. Dvs inte så snuttig 

Han gillar att sova i vagnen. Och somnar i bärsele. Men när han somnat vill jag liksom kunna:

1. Bajsa (svårt med ett barn på magen/ benen är liksom i vägen- inte så trevligt för nån av oss)

2. Plocka i/ur diskmaskinen - inte heller det så lätt med ett barn på magen

3. Förbereda middag- svårt med barn i bärsele 

Osv osv osv. 

Så nu har jag investerat i mina två sista livlinor: latexnappar och nuk-nappar. Nu ska ungen sövas!