Bussresan ner var en strapats i sig. Bussen, som aldrig är sen och oftast tom så tidigt på dagen, var både sen och full. Det var redan en barnvagn ombord så när jag gått på var det svårt för resten av passagerarna att gå förbi vagndelen. Redan där många sura miner i den varma bussen. En hållplats senare ska en farbror med rullator gå ombord och jag får säga till ett par i min ålder att resa sig och ge platsen åt gubben. Men bussen hann börja åka och gubben hade såklart inte hunnit sätta sig än vilket upprör en äldre kvinna nåt väldigt och hon börjar skrika åt busschauffören, länge. Chauffören tvingas, på hennes inrådan, att stoppa bussen mitt i gatan så att gubben kan sätta sig klart. När han satt sig skriker han "invandrarpack" åt den stressade chauffören. Bussen hinner åka ca 100 meter till nästa hållplats men måste åka förbi hållplatsen där en man i min ålder väntar. När bussen åker förbi sparkar mannen på bussen av ilska och skriker nåt som ju inte hörs, springandes bredvid bussen och bussen som består av 95% högstadieelever som börjar skratta åt den sparkade mannen. Vid varje hållplats tar varje avstigning tid och det var svårt för chaffören att se vilka som skulle av så varje gång skrek skrik-tanten "hallå de är fler som ska av". Rödljus på rödljus, ambulanser som ska förbi. Rädslan för att Stellan ska vakna och vara hungrig i kaoset. Och en bussfärd som brukar ta några minuter kändes som en evighet.
Imorgon är det dags för läkarkontroll och vägning på BVC, ska bli intressant att se vad vågen säger. Vi har inte varit på BVC sen inskrivningen då vi avbokade en vägning för nån vecka sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar