Så för ett dygn sen föddes vår lille bebis. Jag började få värkar igen vid 22-23 som förvärrades och vid 01 hade jag plötsligt värkar nästan hela tiden och vi kastade oss på telefonen ocj fick komma in. 

På vägen dit hade jag en hel del värkar och när vi bara har 100 m kvar så krockar taxin med en annan taxi och taxichaufförerna går ut och börjar bråka. Så Niklas fick hoppa ut ur bilen och fråga om vi inte kunde bli framkörda till sjukan vilket vi fick. 

Väl framme var jag öppen 3 cm men värkarna blev fort intensiva och efter ett par timmar var jag öppen 8 cm. Sen var förloppet som identiskt med Antes förlossning. Såklart, bara det att det var för sent för EDA. Jag fick krystvärkar och barnmorskan trodde såklart att det var dags men jag kunde inte krysta ner honom för att jag var så trött (hade ju knappt sovit på över ett dygn). 

Och då gick bebisens hjärtfrekvens ner och läkare kom inspringande med sugklocka. Men det var bra läkare som backade undan och tog det lugnt och hälsade på oss. Hjärtfrekvensen blev bättre bara jag vände mig så jag fick en värkavstannande spruta för att får tillbaka krafterna ett tag. Och efter att jag försökt krysta ner bebisen utan noll resultat satte de på värkstimulerande dropp och då  tog det inte många minuter förrän han var ute. Han hade faktiskt navelsträngen lindad två varv runt huvudet så det kan ha varit därför hjärtfrekvensen gick ner. 

Men över huvudtaget var det, från lin sida, en okej förlossning. Jag skulle så gärna ha haft den där EDA:n för fyfasen var ont det gör med enbart lustgas. Efter en sån lång stund med enbart lustgas så är man i en bubbla som jag tycker är obehaglig. Jag var sjukt orolig och rädd  men barnmorskan var så bra. 

Nu har vi varit på BB i ett dygn snart och får förhoppningsvis åka hem efter läkarbesöket. Ante och hans farföräldrar var här igår och han tyckte det var lite konstigt med bebisen, han vågade inte riktigt ta i honom. Förmodligen hade han väntat sig en fyraårig lekkamrat.