I måndags började vi buda på en lägenhet, en fyra i ett hus nära oss. En jättefin lägenhet men med en obefintlig gård. Egentligen var jag redan från första början osäker på om vi skulle buda men Niklas ville gärna och jag tänkte att eftersom lägenheten är fin så kan jag tänka mig den om den blir billig. Och grejen var att vi hade ganska "dåligt" motstånd, de andra budgivarna började hoppa av och i tisdags ledde vi budgivningen och vi kunde skriva kontrakt dagen efter. Men då började jag bli mer osäker, det är viktigt att ha en gård för Ante att leka på och eftersom jag jobbade kväll och hade mycket att göra på jobbet hann jag inte fundera så mycket på affären. Men sen när jag kom hem... Den ångesten. Jag ville verkligen inte ha lägenheten längre, skitjobbigt. S där innan midnatt fick jag skriva ett sms till mäklaren och förvarna om att vi ville hoppa av och att vi alltså inte skulle komma till kontraktsskrivningen morgonen efter. På morgonen ringde jag mäklaren som såklart var upprörd. Jag kände mig som världens sämsta person just då. Girig och nervös. 

Det är så svårt det där, att buda. Visst känner jag såhär i efterhand att vi inte borde ha bjudit men man blir så stressad. Man vet ju aldrig när nästa fyra i närheten kommer ut, det kan ta flera år. Så det känns som att man får passa på. Och sen blir budgivningarna så snabba, jag såg lägenheten i söndags och då hade den bara funnits på hemnet i några dagar. Och mäklaren vill ha snabba bud. Nej det är fanimej inte enkelt. Men det känns så skönt att vi inte köpte lägenheten. 

Nu är vi på väg till stugan i Öregrund, jag stannar där tills på lördag morgon då jag ska jobba i helgen.