Igår sprang Ante och hans kompis Josefine Kajloppet på Fyrishov. Det tyckte han om men det som överskuggar hela alltet var att Ante plötsligt försvann på badet. Alltså jag var så rädd. Jag hade varit på toaletten när jag kommer ut därifrån säger Niklas att Ante precis hade försvunnit. Niklas hade kollat bort i ett par sekunder. Det var så mycket folk och så poolerna och Fyrisån. Det tog säkert minst 10 minuter innan Niklas hittade honom långt borta i en folksamling. Ante hade letat efter mig, han hade inte sett att jag gått in på toaletten. Men herregud vilken panik vi hade. 

När jag var två år försvann jag också, vi bodde i Knivsta och hade en katt som hette Fritte och vi bodde i ett radhus vid en skog. Jag (och en jämnårig unge) försvann och mina föräldrar fick ringa polisen som började gå skallgång. Den stressen mina föräldrar måste ha känt,  vidrig. 

På kvällen for jag till Creperie Lemoni och träffade Kattis och Anna. Vi lyssnade på en kompis som sjöng bossa. Väldigt trevligt, inte ofta man får höra bossa liksom.