När mina föräldrar var barnvakt häromveckan ville de se första avsnittet av Hundra procent bonde. Eftersom Ante inte hade somnat i tid fick han kolla på det programmet också och sen dess är han fast. 

Han älskar den här mannen:

(Bild: Expressen) 

Dom är inte så himla olika:

Så nu är Ante i farten; bygger vasstak och gör sitt egna kalkbruk. 

Jag kan inte påstå att det är det sämsta programmet, jag gillar själv att kolla på det. Nu är det tillbakablickar från tidigare säsonger då han bygger sitt eget hus, allt är gjort från grunden och det är roligt inspirerande. Idag, och ffa för några årtionden sen använde man ju en del onaturliga material i husbyggen och man kan tänka sig att naturliga material står sig bättre mot ex mögel (ex att man inte använder sig av mycket plast så att trä:t inte får "andas").

Igår åkte vi ut med Lillejul-gänget till Pukberget utanför Järlåsa. Långt in i skogen ligger det en grotta flera meter upp bland stora stora stenblock. Vi är rätt många i det här Lillejulsgänget, 7 barn och 11 vuxna. Ante är yngst och han knatade på lite... långsammare än alla de andra. Skulle inspektera varje myra, varje svamp och rot som vi gick förbi. Men vi kom fram till slut och det var faktiskt rätt spännande att klättra upp bland stenarna och in i grottan. Vi hade tagit med oss ficklampor och barnen var roade av hela grejen. Sen gjorde vi upp eld och gillade korv och pinnbröd och fikade i solen. Barnen fick gå på skattjakt. Alltså naturen! Borde verkligen gå ut i den oftare. 

Igår hade vi en heldag på stan. Vi gick och gick, i fem timmar gick vi. Vi började på ett evenemang för barn i Vasaparken med fiskdamm och kasta boll, gick och åt på stan, gick tillbaka till Vasaparken där Ante fick kolla på ett par brandbilar. Sen gick vi vidare, det var så skönt att gå där i solen. 

Igår hängde jag och Ante med Josef och Nadia. Vi var på Uplandsmusèet där dom har en bra barnhörna med några minirum  som är rätt trevliga att hänga vid. 

 

På kvällen åt vi fisk och kollade ikapp på en tv-serie (The Team på ettan, väldigt bra). Drack ett glas vin och slocknade innan tio. 

Förresten så gick det där mötet med handledaren och Per bra. Vi kom fram till att jag ska läsa in mig till sommaren och sen börja lägga forskningsturer i augusti (om min chef godkänner det). Den första artikeln kommer förmodligen inrikta sig sig på skallskadade patienter och feber/ hypertermi vilket känns riktigt inspirerande. Det har faktiskt funkat att läsa lite på kvällarna (dvs obetalt), just nu känns det bara kul. Vi har inga riktiga pengar för forskningen för tillfället men handledarna säger att det kommer att ordna sig och jag litar på dom. På ett sätt känns det skönt att det inte är så bestämt. 

Imorgon ska jag träffa min handledare Lena och professorn (Per) inne på Pers kontor. Han har en sån där akademiker- bibliotek- lädersoffa, en sån där som bland annat finns på ÖG-biblioteket. 

Jag har ju gått i över en månad och väntat på att Per ska komma och prata med mig mig om forskningstjänsten. Men det funkar tydligen inte så, det har Lena berättat för mig nu. Det finns tydligen en massa oskrivna akademikerlagar, en av lagarna är att jag ska ta kontakt med professorn fast att det är han som ska bestämma det mesta och fixa pengar. Så jag kontaktade honom på inrådan av Lena och dessutom skrev hon ut ett par artiklar som jag ska läsa tills imorron. Hon har dessutom lovat att berätta alla oskrivna regler under tidens gång. Himla schysst. 

Den behagliga och underbara utsikten från datorn mot ena patientplatsen på sal 4. Byggpapp upptejpad med gaffa.

Närå det är inget skämt. Såhär jobbar jag nuförtiden. I tisdags hamnade jag återigen på sal 4 efter en dags ledighet. En patient får en sjujäkla saturationsdipp. Det började lite smålugnt för att sen bli liten sämre, gjorde en snabb liten lungrekrytering för att sedan ringa ett tvåsekunders samtal till narkosläkaren "kom hit, saturationsproblem". Eftersom jag inte kan se patienten (se bild ovan) när jag ringer fick jag en chock när patienten dessa två sekunder senare hade en jättelåg saturation. Alltså jättelåg. Börjar handventilera. Narkosläkaren kommer. Jag kastar mig på akutlarmet som inte plingar till som det alltid brukar göra. Jag minns då helgens arbete då jag heller inte kunde ringa på förstärkning och jag tror i en lång stund att akutlarmet inte fungerar och får en sån jädra panik. Alltså en kräkas-panik. "Ingen kommer att höra oss här inne" hinner jag tänka. Men jag gör nåt slags försök att ropa på nån "hjälp" skriker jag som en tok. Min panik smittar av sig på åskan och läkaren och när våra kollegor kommer inrusande är vi så stressade att vi inte ens kan prata, på riktigt alltså. Vi lyckas på nåt sätt stamma fram nåt om blodgas och våra kollegors ansikten är som stenar, dom fattar ingenting för vi är så chockade. "Vi trodde inte att larmet funkade" fick jag fram till slut när patienten fått en hyfsad saturation. "Haha va? Jo det gör det visst" småskrattade våra kollegor. "Men det plingade ju inte här inne!" svarade jag förtvivlat.  

Tack och lov har jag fått jobba på en helt annan sal idag. 

Nu i helgen jobbar jag. Man bygger ju om hela sjukhuset och vårt hus är först på tur vilket innebär att halva avdelningen är stängd. Alltså halva avdelningen rumsligt sett, har bara fått dra ner med två patientplatser. Och en av salarna fungerar som en genomfart för att komma till den enda toaletten och till det nya personalrummet. På den salen jobbar jag och jag blev helt sönderstressad igår kväll. Jag blir tokig av att bara ha en kollega nära till hands utan större möjligheter att ta sig från salen, ska man hämta nåt akut och den kollegan är borta går det liksom inte att ropa på nån heller för salen ligger långt bort från de andra salarna och korridoren är avstängd. Och när man vänder sig om går man konstant in i byggplast och tejp. Igår fick vi en patient som blockvänds och ligger i sträck och det var helt omöjligt att få folk som kan hjälpa oss med vändningar för vi har fler patienter som blockvänds. Det är relativt sällan som jag blir jättestressad och när jag blir det beror det oftast på att jag känner mig hjälplös. 

Ante som leker auktionsutropare. 

Är hemma från jobbet idag. Jag har en förkylning som aldrig går över, tror att det beror på att jag jobbade den första dagen trots att jag hade feber (inte så hög feber men subfebril). Det är det där med att vara hemma och vila när det bryter ut som är viktigt, det jag tänker på med Ante men inte med mig själv. Men när jag blev sjuk var det helg och flera sjukluckor så jag jobbade pga det, annars hade jag nog stannat hemma. 

Häromdagen tog på mig ett projekt:

Att organisera kökslådor och skåp. När vi flyttade in för exakt två år sen ställde vi bara in allt och tänkte att vi skulle organisera i skåpen lite... senare? Men nu är allt fixat och det lager ris/linser/flingor som bott i skafferiet är städat. Jäkligt skönt!

Påskdagen

Skogspromenad igen. Vi gick upp till en höjd i närheten för vi tänkte att det kunde vara spännande. Alltså en ganska hög höjd. Men väl där blev Ante plötsligt rädd för tigrar som kunde lura bakom stenarna här i Härjedalens skogar. Så jag fick bära honom hela vägen upp och ner. Väl nere på åkrarna var alt frid och fröjd igen, vi "fiskade" i en stor "sjö" på åkern och sen har en stor del av dagen tillbringats ute. Vi har räfsat i rabatterna, eldar löv och sånt. 

Två raggarduschar på fem dagar och en veckas otvättat hår. Och hur fint det än är att sitta på dasset och bara höra ens egna hjärtslag så var det stundtals rätt kallt om rumpan. Så en riktig toalett och en dusch kommer att sitta fint. Dessutom  kastade jag i mig tre Kick och en tiondels påse chips på typ en kvart så nu mår jag förbaskat illa. Vi har tagit av mot Tidernas väg istället för E4:an via Gävle så vi hoppas på att undvika de köer som bildats längst vägen.

Påskafton

Vi har varit på gården hela påsken med undantag för nån akut runda till affären och turen till bondgården. Vattnet har frusit i rören två nätter och således har disk-kaffe- tillgången varit låg. Vi kokade vatten i pannmuren och tvättade av ungarna som var lortiga som små grisar. Och så malde vi köttfärs och solade i solen.

Lida

I fredags led vi, det var ju långfredagen. "Idag ska vi lida hela dagen" sa min svärfar skämtsamt till barnen. "Ja rida på hästen!" skrek Ante förtjust och sen fik vi kämpa med att få honom att förstå att den minsann inte fanns tillgång till hästridning under påsken. Men däremot blev han kompenserad med djur, vi for till bondgården och tittade på djuren. Dom hade tre små tvåveckorslamm där som var jättegulliga. Barnen klappade fåren och vi kollade även på deras hönor. Ante är totalt orädd för djuren, kramar fåret utan problem och sticker in fingrarna till hönorna.

På eftermiddagen letade ungarna påskägg, snickrade och lekte ute mest hela tiden. 

Vi kom upp till stugan här i Härjedalen vid åttatiden igår kväll. Barnen fick leka ute en sväng medan maten blev klar och sen somnade Ante och Emilie i vår säng runt nio. Sen vaknade Ante 06 imorse och ville gå ut och leka på gården igen. 

Att bara släppa ut barnen på gården känns så lyxigt. Huset ligger längst ut i en liten by med åkrar och skogen nära så dom har stora utrymmen att leka på. Vi satt och åt frukost medan Ante och Emilie lekte ute vid lekstugan, man har bra utsikt från köksfönstren. Sen har vi gått i skogen och grillat korv. Nu på eftermiddagen ska vi åka till en bondgård som ägs av några släktingar till Niklas. 

Nu är vi på väg till mitt arbetslivs första ledighet över påsk som ska firas i Ytterhogdal tillsammans med Niklas bror med barn och Niklas föräldrar. Redan innan vi lämnat Uppsala kom första "är vi framme snart"-fråga signerad Ante så det blir en angenäm 5-timmarsresa det här... Tack gode gud för bil-DVD. Och att Emilie håller oss sällskap.