De sista nätterna har varit rätt sömnlösa, Ante har hostat och hostat och vaknat och hostat och har velat ha vatten, mjölk eller välling. I natt insåg jag att vi ändå måste använda oss av inhalatorn, nätterna innan har jag haft för ont i huvudet för att kunna leta. Och det är inte heller enkelt att få en tvååring att andas i den där, klockan fyra på morronen. Precis som vi ska lägga oss till ro och somna om ringde min väckarklocka. Hurra. Ante, som precis somnat, vaknade och skulle upp. Jag blev sen till jobbet, fick skynda mig. Tappade cykellyset i marken och fick skippa det där med trafiksäkerhet och spurta iväg på hojen. Tills jag kommer i höjd med stora torget då cykel börjar kännas trög. 

Punka 06.40. Hurra.

06.45. 

06.46. Halvspringandes sömnbristad mot sjukhuset, noterar i skrivande stund att jag hade hjälmen på mig hela den vägen. 

Kom faktiskt bara15 min sent. 

På slutet av arbetspasset fick jag blommor av cheferna, så gulligt. 

15.00 på busshållplatsen på vägen hem. Precis såhär känner jag mig idag.