Jag jobbar ju som bekant på två olika ställen nuförtiden vilket är rätt coolt eftersom man kan jämföra ställena med varandra. Och jag har hittat en stor skillnad mellan avdelningarna vilket är extremt underhållande. 

På NIVA finns det EN normal person. Jag lovar, en. Snäll-Christina. Min kollega frågade mig det en kväll: "Isabelle, du kommer sakna oss knäppisar på NIVA, nämn en normal person här" och på riktigt kom jag inte på nån förrän han nämnde Christina. Politisk korrekthet liksom existerar inte där och det är stundtals jäkligt irriterande men också underbart. Nästan varje dag kommer nån fram och frågar om jag har cigg eller snus på mig för att nån är i ett akut behov av cigg. Och jag kan slita mitt hår för att kollegan, syrra som uska, redan har tagit två ciggpauser fast jag inte fått nån rast än. Men dom gör det helt utan ånger vilket är så förnuftigt för dåligt samvete finns det redan så gott om. Vår chef busringde mig säkert 10 gånger i våras och låtsades vara olika anhöriga eller en galning. Och en kollega kallar mig Milf:en och hittar på riktigt elaka smeknamn på allt och alla. Och så hade vi en helt galen syrra som bara sådär kunde skrika "KNULLA" mitt i ett samtal. Och han sa det såklart bara för att reta upp de "präktiga hororna" som han kallade dom. Och ja, det är inte likt mig men jag älskade honom. Jag förstår honom. Man får tics av att jobba på sjukhus bland läkare och alla andra duktiga flickor (som jag själv sorteras in i). På NIVA slutar man förvånas. Och det är så befriande, jag har tills idag inte fattat hur skönt jag tycker att det är. 

THIVA är en helt normal avdelning med supersnälla, trevliga och lugna människor. Och det är också bra.  Men kontrasterna blir så stora mot NIVA att jag häromdagen var tvungen att busvissla på en kille som pinkade mot ett räcke mittemot polishuset. Och sen skrika "det var jag!".  Jag har en jäkla massa energi och osagda saker som jag måste få sagt! Eller bara få skrika lite fula ord! 

Ps. Det är även på NIVA som jag lyckades brännskada Mange, vår sjukgymnast fyra veckor efter att han tagit av bandaget från sin FÖRRA brännskada. Detta var även första dagen på jobbet efter min mammaledighet. Och han spelade på min ånger inför det i cirka två månader efteråt genom att bla komma låtsasåkandes i en rullstol följande dag vilket gjorde mig alldeles kallsvettig och gråtfärdig. 

Ps2. En annan typisk NIVA-grej är den som skedde Kristina. Vi var på nån slags planeringsdag och hade ätit julbord då vi skulle gå från punkt A till punkt B. Mellan dessa punkter lyckades Kristina halka på isen och vi alla skrattade så att vi nästan kissade på oss åt slapstickfallet. Och vi fortsatte att berätta detta för de andra kollegorna som oturligt nog inte närvarat vid fallet. En timme senare sitter Kristina på akuten med en spiralfraktur. Japp... Som sagt inte den mest korrekta avdelningen. Ds.