Igår träffade jag en gammal teater- och sjuksköterskekompis. Det var så intressant att få prata med henne för vi har väldigt lika upplevelser av att jobba inom sjukvården och vi känner bägge två att det inte kommer att vara möjligt att jobba där hur länge som helst. Jag tycker att det finns en hel del tabun på många avdelningar, bland oss vårdpersonal. Det finns vissa saker man inte får fråga för att man "borde veta" och det gör att många får en präktig och tuff attityd. Ibland kan man känna att det är för sent att fråga, för att man då måste blotta att man jobbat med något som man egentligen inte har förstått. Och att man inte får prata om att man gör misstag, varken stora som små fast att många säkert vill det. 

Jag känner jätteofta att jag ställer klumpiga frågor för att det är mycket som jag inte förstår och att många kan skratta åt min okunskap. Till exempel kan jag fortfarande inte förstå hur man ska tänka med vätska eller vad för vätska postoperativt (THIVA-patienter) och när man ska börja ge diuretika och när jag har frågat kollegor eller läkare så märker jag att dom tycker att jag borde förstå och så får jag inget ordentligt svar utan jag känner mig bara dum som frågade. Jag får aldrig svar på vissa saker och det gör mig tokig! Jag får det svårare och svårare att jobba och göra saker jag inte har full kontroll på. För det där med "tänk förnuftigt" passar inte på mig, jag är för oförnuftig.