Uppsala

Igår kom vi hem från Lidköping och vi alla tre är som vrak. Två veckor borta, knappt, har gjort sitt. Ante sov 20 min i bilen men somnade hemma vid 16, det gick liksom inte att hålla honom vaken. Jag hade tänkt ta cykeln ner med honom på cykelstolen men han var riktigt grinig. Allt var fel, jag hade syndigt nog foten på hans stol medan han åt. Fel! Tog en bit av hans lunch, superfel! Leksakerna jäklades med honom och han gick in i dörrar. Nej det var bara för honom att sova. Då hade vi tänkt att han skulle få sova i typ en timme medan Niklas vilade efter bilkörandet och jag köpte nya böcker. När vi senskulle väcka honom var han arg som ett bi, eller snarare Ior-ledsen för att han var tvungen att gå upp. Jag har nästan aldrig sett honom så ledsen och jag blev orolig att han var sjuk. "Har du ont nånstans?" frågade jag "där" sa han och pekade på ena knät. Jag frågade samma fråga två gånger och fick samma svar bägge gångerna. Men efter 30 minuters gråt lyckades jag avleda honom genom att sätta på Bilar. Och han blev helt tyst och glad igen. Ungar alltså!

Så nog märks det att resandet tar på krafterna men imorgon ska vi iväg igen. Nu är det ju inga andra barn där vilket kanske är bra, det var först tänkt att Antes kusiner skulle komma dit samtidigt men planerna ändrades. Det kändes tråkigt fram tills igår då vi insåg att han behöver ta det lite lugnt nu för tillsammans med kusinerna blir Ante helgalen. Även om Harry i Lidköping är ett lugnt barn så är det hela tiden bråk om leksaker och görande. Och det norrländska lugnet är ju speciellt har jag hört.