Sen drar vi ut och utforskar våra omgivningar för att se om vi hittar några spännande gruskorn att inspektera eller några barn att umgås med på det här helt ohämmade sociala sättet som man kan om man är runt ett jordsnurr gammal.
-Hej! Är det ok om jag slår dig i huvudet lite lätt med min röda spade?
-Nej!
-Ok, då tar jag din nalle istället (eller försöker dra av sig strumporna, peta dig i ögat eller helt sonika knuffa ner dig genom att springa förbi dig i trappan till rutschkanan.)
Det är så det funkar. Man springer fram till första bästa barn, ger ifrån sig ett läte av ypenbläbläblöbabababrrr och sen verkar det mest vara slumpen som avgör om man blir kompisar eller om pappa får rycka in och be om ursäkt, alternativt snällt lämna tillbaka den där nallen. Som tur är det inte bara jag som beter mig så här utan även många barn knyter kontakter med Ante på samma sätt och vice versa.
Annars lunkar det på bra här på ön, jag börjar komma in i Antes sovmönster och sover 2h mellan 10-12 (vilket jag iofs gärna gjorde innan han kom också men nu känns det plötsligt helt ok och nödvändigt för att orka med dagarna, förr var det mest för mysfaktorn) Det känns lockande att promenera till ett byggvaruhus strax före 08 på morgonen bara för att svärfar ger en ångest över den där sista tröskeln varje gång han är på besök. Enligt mig borde ALLA affärer köra på byggtider och öppna 06.30.
På grund av bristade minne får jag bjuda på en bild från lördagen då Ante återigen lärde mig uppskatta något. Sitta på ett elskåp i 30 graders värme och smytitta på damfotboll. Sirius-Eskilstuna 3-1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar