Ett år sen! Ante tillsammans med sin morbror

Den här natten var lika jobbig som igår. Ante vaknar x antal gånger och gråter, har feber och kryper runt i sängen. Det kan vara en tand på väg igen, han brukar ha såna här nätter då. Nu är han ganska trött och äter dåligt. 

Vi ska iväg i helgen, till Lidköping på bröllop. Hoppas att feber har lagt sig då och att han sover bättre. På själva bröllopsnatten ska Ante sova hos sin mormor och morfar, på deras hotellrum och det blir första gången som han sover borta och utan oss. 

 Det har varit en jättemysig sommar men detta runtflaxande och flumattityd när det gäller Ante börjar kännas av (alltså attityden "Ante får följa med och sova i vagnen/ det ordnar sig/ äh lite oljud har ingen dött av"-attityden) och jag önskar inget hellre än att våra vanliga hemmarutiner får fortsätta utan den här bortahelgen. Att Ante får sova i sin egna säng och slippa bilåkandet. 

Det har varit tufft att åka bil med Ante. Även om han inte haft lika många gallskriksbryt var han ex gnällig en HEL Ytterhogdalsresa (5 timmar) och jag höll på att bryta ihop. När ingen avledning hjälper, ingen heller banan eller milkshake eller pannkaka, varje leksak man har tagit med sig blir ivägkastad och när Ante sitter och försöker kasta sig ur bilbarnstolen i fem timmar blir man helt slut. Nu är det en till resa á 5 timmar tur och retur som gäller. Känns sådär.

Fast jag vet ju att bröllopet kommer bli jättekul och det är bättre att ha Ante med oss dit. Jag börjar jobba på tisdag och vill ha honom nära de sista dagarna innan dess.