De kommande två veckorna är mina sista veckor som mammaledig med Ante, iallafall ensam och jag börjar få lätt panik över att jag snart ska börja jobba. Även om det "bara" handlar om 75% som är fyra dagar per vecka så känns det tungt att gå tillbaka till NIVA.
För det första vill jag såklart vara hemma och umgås med Ante, även om jag längtar till det sociala och lite mer intellektuella (hoppas jag) livet på arbetet. För det andra gäller det huvudsakliga kaoset med hårt tempo och dåliga löner som alla sjuksköterskor har. Sen längtar jag absolut inte tillbaka till ronderna med neurokirurgerna som oftast är hemskt elaka mot varandra och i princip varje rond handlar om att man som sjuksköterska måste stå på sig för anhörigas, patientens och ofta sin egen rätt och det tar sån energi.
Vi tittade på TV- serien Barnmorskan i East end på SVT häromdagen och kirurgen i avsnittet betedde sig precis som flera neurokirurger som jag har träffat och eftersom serien utspelar sig typ på 50-talet så känns det som ett skämt att man fortfarande får bete sig som en skitstövel på jobbet bara för att man är
1. Man
2. Övre medelåldern (oftast)
3. Kirurg (ibland gäller det även andra typer av läkare)
Därför kollar jag runt efter nya jobb, på iva-avdelningarna som sköts av anestesiologer och inte av kirurger och där man värderar ledig tid framför bra OB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar