Det här med tidsplanering och barn

För att komma från familjen Söder-Gustafsson som alltid kommer för sent (och då snackar jag INTE om att komma tio minuter för sent utan snarare i medel ca 30 min för sent) så måste jag nog ändå säga att jag sällan är särskilt sen. Kanske beror en del på att Niklas å sin sida kommer från en familj som alltid kommer prick på utsatt tid vilket gör att han bidrar till att vi lämnar huset med god marginal.

Men sen Ante kommit har hela min tidsuppfattning satts på prov. Egentligen började det väl redan vid förlossningen då jag efteråt var helt säker på att krystarbetet (som i realiteten tog 50 min) tog minst fyra timmar. (Så alla ni som fått höra om mitt krystningsarbete: gör en tidskorrigering där).

Jag beräknar att själva "komma ut ur lägenheten" med Ante tar ca 40 min och då inkluderar jag amma, byta blöja, sätta på ytterkläder i denna planering. Men hur jag än gör är vi alltid så pass sena att jag alltid får halvspringa med vagnen för att komma hyggligt i tid. Häromdagen var så pass sen att jag missade bussen som skulle ta oss till ett superviktigt bankmöte, trots att jag sprang hela vägen från ekonomikum till carolina rediviva. Och dagen efter det missade jag ytteligare en buss pga dålig tidsplanering. Varje dag ställer jag mig frågan: hur gick det här till? Hur ska man göra för att hinna? Jag kommer att bli som mina föräldrar!