Calicitider

Vintern är nog min favoritårstid, det är mörkt och man får tända ljus och åka längdskidor. Men vintern på sjukhuset är totala motsatsen och påminner lite om slaget vid Poltava: det är ofta ett enda stort kaos. Folk är supersjuka och en del avdelningar stänger ner vårdplatser. Ronda får man göra lagom till midnatt och man får trösta besvikna anhöriga som aldrig får träffa läkare. Dessutom kommer alltid calici som ett brev på posten, oftast sådär till julafton.

Särskilt minns jag en juldag. Jag hade jobbat min första julafton och vaknade av att min mobil ringde på morgonen. Dolt nummer. Alla som jobbar på sjukhus vet att man ALDRIG svarar när Dolt nummer ringer för det innebär till 97% säkerhet en inbeordring. Eftersom jag skulle jobba kväll den där juldagen svarade jag såklart inte, vem vill jobba heldag en sån helgdag? Då man helst av allt vill sitta och leka med sina nya julklappar.

Såklart, calici hade kommit för att stanna några veckor på 30E. Och självklart var det en inbeordring som gällde. Dagarna som följde var som ett lotteri; minst en person gick hem per arbetspass och telefonen ringde konstant av personal som låg hemma och kräktes. Man visste aldrig vem som drabbats.

Faktiskt har jag haft turen att stå frisk mot calici trots att minst två patienter kräkts ner mig men snart börjar Ante på dagis och då lär jag ju drabbas jag med.