Laddar

I natt ska jag jobba och jag känner mig faktiskt lite nervös, det var nästan tre år sen jag gjorde det. Och nu har jag barn, som vaknar 06 och i en liten lägenhet. Det är bara en natt så det är lugnt och jag ska upp tidigt, tänker sätta väckarklockan på 13.30. Men idag jag är nervös för hur jag ska må imorgon, det är rent ut sagt hemskt hur jag brukar må när jag har vaknat. Det är som att vara bakfull fast att man inte druckit och bara för att man jobbat så det är värre än att vara bakfull eftersom man oftast inte valt att jobba natt. Det är ju snarare ett tvång. Det är ju inte ett tvång att dricka sig full. Så känslan av bakfullhet blir värre när man jobbat natt. 

Ante skulle ha varit på Plantan idag men i natt vaknade han flera gånger och det kändes som att hn hade feber. Förkyld har han varit flera dagar så han blir hemma. 

Vi har haft picknick på balkongen, påklädda i ytterkläder och nu fortsätter lekandet inne. Han vägrar att ta av sig mössan och fleecejackan.

Häromdagen regnade det på vägen till jobbet, det regnade mycket. Så pass att byxorna fortfarande inte hade torkat när arbetsdagen var slut så jag fick dra på mig ett par såna där engångsbrallor som finns på sjukan. Kände mig elegant när jag cyklade hem och hämtade på förskolan. Och insåg samtidigt att det var fem långa månader sen som jag var hos frissan så jag fick akutringa runt till Uppsalas frisörer för att få en tid, helst direkt. Min egna frissa är mammaledig vilket känns rätt jobbigt för det är den enda jag litar på. Jag fick tid inom en timme, hos Carl frisörer på Scartbäcksgatan. Det var sådär.

Engångsbrallorna. Har hört att militärgrönt är extra "inne" i höst.

I lördags hade vi Lidköpingsbesök, vi träffades nere på stan och åt lunch och sen fick barnen leka av sig i Pelleparken innan vi gick i lite affärer. Därefter åt vi middag hemma hos oss. Och barnen lekte otroligt bra med varandra så vi hann verkligen hänga med familjen Nordqvist. 

Igår förmiddag gick jag och Ante på familjegympa. Alltså den var sådär, inte helt anpassad för mindre barn och Ante var rätt rädd hela tiden och ville gå hem och äta mat. Jag hade förväntat mig mer madrasslek och bollar men det var som ett gympapass för barn och det passade inte riktigt oss, än. Som tidigare nämnt har vår son börjat bli rädd för ganska mycket. På gympan var det nog själva lokalen som var läskig och han vägrade klättra i ribbstolen vilket jag trodde skulle bli succè. Jag fick en känsla av att han tyckte att allt var konstigt. Sen åkte vi på en sån där Ikea-runda och när vi skulle upp på Vålamagasinet och till en lampaffär började han plötsligt att krypa och vägrade att gå. "Jag ramlar!" skrek hann och då insåg vi att golvet var spegelblankt och han blev nog höjdrädd. Sen fick vi bära honom hela den shoppingturen som var ganska lång. 

De sista dagarna på nya jobbet har varit bra. All information och allt nytt börjar sjunka in, jag har haft "rutinpatienter" och börjar få lite kläm på arbetet. Annars har jag bara haft avdelningspatienter eller ecmo-patient eller vårdat patient på operation (som man gör när en patient är för instabil för att lämna operationsbordet). Men det börjar kännas riktigt kul plus att jag äntligen har fått träffa Lina som också jobbar på THIVA och då känns det så mycket roligare och lättare. 

Ante har haft en bra vecka på Ekplantan. Det har varit långa dagar men lämningarna har varit lätta och han har bara varit jätteglad när vi har hämtat honom. 

Ante har börjat bli otroligt rädd för saker och ting. Plötsligt. Vi får inte släcka sänglampan när han ska sova, trots att en annan lampa i rummet är tänd. Och häromdagen, när han vägrade borsta tänderna, hotade jag med tandtrollen och han blev så rädd. Alltså jag har aldrig sett honom så rädd. 

Idag har det varit en sån konstig dag. Valet igår; jag vet liksom inte hur jag ska känna. Ska jag vara glad eller ledsen? Jo jag är såklart rätt glad över att det ev blir en rödare regering men själva regeringsbildningen känns osäker och man vet inte vilka sossarna kommer att samarbeta med. Och så SD. Och så besvikelsen med F!, som jag röstade på i riksdagsvalet. Jag var så säker på att de skulle bli invalda så besvikelsen var stor,  ännu större blev besvikelsen ju fler röster som SD fick. Desto mer viktiga blir ju F!. 

Idag har jag hört flera irriterande kommentarer på jobbet. Det började med "då ska man överleva fyra år av bidragsfusk" och "vilka jävla idioter röstar på F!?". Inget snack om hur läskigt det är att SD fått så många röster. Å ena sidan var dessa personers retorik så typisk höger/ SD- aktig men å andra sidan hörde jag inte heller början av diskussionen så SD:s framgångar kan redan ha diskuterats. Jag har så svårt att hålla mig från att diskutera med såna personer. Och jag har svårt att förlåta vissa åsikter och kan inte se nåt positivt med den personen alls. 

Utefika! 

Utemiddag! 

Pumpan

Igår åkte jag och Ante till Stockholm. Vi träffade Nadias och hennes familj och gick till Spårvagnsmusèet/Leksaksmusèet för att se en barnpjäs som spelades där. Pjäsen handlade om ett par björnar som odlade en jättestor pumpa och Ante var väldigt inne i pjäsen. Han pratade, högt, om allt han såg. Sen fick Ante en björnnäsa av den skådespelerskan. Därefter gick vi en promenad till Sergels torg där vi snackade med Alex i en av valstugorna där han arbetar. Och så tog vi tåget hem igen, delade på en pizza och gick runt ett slag på kulturnatten. 

Skulle man fråga Ante så tror jag att gårdagens höjdpunkt var att titta och åka tåg. Dessutom stod vi länge på Tegelbacken (väntade på bussen) där utsikten var bilar/ båtar/ tåg. Men för mig var det bästa att träffa en god vän och lilla "Sose" som Ante kallar sin kompis. 

Idag är jag så trött! Vi har varit inne hela förmiddagen, har städat och lekt lite tåg trots det fina vädret. Niklas kommer hem på eftermiddagen och då ska vi gå och rösta. Sen väntar en riktigt spännande kväll. 

Niklas är uppe i huset i Ytterhogdal och vilar lite medan jag och Ante hänger lite här och där. Idag var vi i Pelleparken med Kakan och Emil. Där träffade vi min gamla kollega Minna och hennes barn. På eftermiddagen hälsade vi på Linnea och ungarna. Och imorgon ska vi till Sthlm för att se lite barnteater med Nadias familj. 

Nej nu ska jag kolla Annie Hall.

Kl. 19, en halvtimme efter utsatt tid ringde Göran. Då hade nån precis ställt någon fråga, om Sveriges försvarsmakt. Niklas försökte att få mig att fråga nåt om Israel-Palestinakonflikten men jg kom liksom inte på hur jag skulle ställa frågan så jag la på efter fem minuter. Men jag måste ändå tillägga att det är ett bra system, det kändes personligt och nära och det var synd att det inte var en politiker som jag eventuellt skulle kunna rösta på. 

Sedan har dagarna gått. Jag har haft ett par utbildningsdagar om dialysapparaten. Den verkar mycket enklare än den jag är "van" vid men jag märker hur min hjärna går på högvarv. 

Som tidigare nämnt är det så svårt att byta avdelning, jag var verkligen inte beredd på det här. Jag hade tänkt att det skulle vara enkelt eftersom jag bara jobbat i tre år på NIVA. Tur att jag gör detta nu! Det var faktiskt enklare att börja som helt ny IVA-sjuksköterska än att ha andra utgångspunkter och måste tänka om i en del rutiner. 

Göran

Jag väntar på ett telefonsamtal och det är minsann ingen obetydlig person som ska ringa utan

GÖRAN HÄGGLUND

ALIAS SOCIALMINISTERN!!!!!

Igår, efter att ha jobbat mitt pass, hade jag ett obesvarat samtal från ett dolt nummer plus ett meddelande i röstbrevlådan. Jag blev nervös, tänkte antyder var nån från det nya jobbet som skulle fråga vad jag egentligen sysslat med under dagen eller att jag glömt nån superviktig medicin eller nåt. Började lyssna på röstmeddelandet. Det började "Hej det är Göran Hägglund som talar".  Göran Hägglund, låter bekant tänkte jag men kunde inte riktigt förstå hur den kvinnliga sköterskan som tog över min patient möjligtvis kunde heta Göran. Sen tänkte jag att det var min egen far som också heter Göran, som skulle skoja till det vilket han brukar göra genom att låtsas vara andra personer. Men ju längre Göran snackade förstod jag att det inte var ett skämt utan att det faktiskt var nåt förinspelat meddelande från ministern. Göran meddelade att han ska ringa mig imorgon (idag) kl. 18.30 och då har jag möjlighet att delta i ett gruppsamtal. 

Han har ju ingen direkt röst att fiska hos mig eftersom jag är vänsterpartist och jag tycker lite synd om honom som lägger tid på mig i onödan såhär nära valet men jag kommer ju absolut svara när han ringer. 

Kanske röstar på Fi till riksdagen. Här är en grej för Fi som min bror (som jobbar för Fi) har lagt upp, på oss och mamma. Tror att vi är i Grekland, taget när jag var typ tio-elva år.

Niklas och Ante har varit i stugan i Öregrund i helgen, jag har jobbat. 

Myggbett igen, slår så hård mot denna lilla kropp.

Det slog mig hårt idag, den där känslan av att vara ny. Saker som jag är noggrann med på NIVA glömmer jag bort på det nya stället, kanske inte några viktiga saker för patienten men väl för mig. Jag är rätt pedant när jag jobbar och tycker att det är lite jobbigt om jag missat nåt, den där duktiga flickan- syndromet ni vet. På det stora hela är vården av patienterna ganska lika i själva "tänket" men rutinerna är väldigt olika. Jag trodde olikheterna mellan hjärtsjukvård och hjärnsjukvård skulle vara större men så är det inte. Visst kanske inte vi överöser våra hjärnpatienter med vätska men det är ändå samma tänk med vätska eller vätskedrivande. Den största skillnaden är att patienterna på THIVA är mer adekvata och både kan stå och äta. De vakna patienterna vi har på NIVA är oftast extremt slöa, afatiska och förmodligen kan de inte stå pga nån pares eller så. Och inte äta pga dysfagi. Det är både och, intressant med båda patientkategorierna.  

I måndags började jag på THIVA. Alltså den känslan av att vara ny. Som om man frågar nåt som för mig är självklart men för andra inte alls självklart och knappt förstår frågan vilket ofta beror på att den personen gör saker för givet. Men hittills har alla varit jättesnälla. Det är en liten chock att träffa så många vakna patienter, som kan ta sig från säng till stol med pyttelite hjälp och som dessutom är helt adekvata. Det låter kanske konstigt men jag minns inte när jag hade en vaken patient ur respirator sist. Men det kommer garanterat riktiga iva-patienter snart!

Idag har jag och Ante haft en hemmadag. Eller ja, vi har inte varit hemma så mycket för på förmiddagen träffade vi Rebecca och Vilmer i Röbo och åt mat och deltog i en invigning av naturlekparken där. Efter lunch cyklade vi hem till Linnea och barnen. Linnea fyller 30 år snart och var med i UNT idag, i ett sånt där grattisreportage. Och efter middagen kom Elin och Molly över för att kolla in lite bärselar. Ante var väldigt snäll mot Molly och ville snyta henne när hon var ledsen och ge henne ett par Finn crisp.